Lisa Jansson
Älmhults konstrunda 2020
Jag känner en oro för att vi har tappat förmågan att knyta an till varandra, glömt bort hur vi kommunicerar och lyssnar. Att vi lägger fokus på våra olikheter snarare än likheter. Jag tror att detta är en stor del av vad som idag skapar segregation. Därför vill jag med hjälp av konsten skapa ett rum där vi kan hitta tillbaka till detta, ett rum där vi kan mötas som jämlika, hitta tillbaka till hur vi lyssnar på varandra. I detta rummet låter jag mina verk agera som en plattform för integration. En integration emellan mig och betraktaren, och framförallt betraktarna sinsemellan. För att detta rum ska uppstå, så jobbar jag utifrån aspekter jag hoppas många kan knyta an till, känna igen sig i. Jag jobbar ofta utefter övergripande teman och i serier. Viss del av min konst har ett tydligt djurtema, jag ser mig själv som en fantast av jordens alla varelser och jag använder mig ofta av djuren i mina verk som olika representanter för det jag vill förmedla, torts användandet av djuren så är konsten jag skapar starkt knyten till en handling om det mänskliga psyket, vad det är i vårt beteende som gör oss till vad vi är, vad det är som förmänskligar oss? Hur våra behov ställer sig i förhållande till vad vi anser oss behöva och hur dessa präglar vår närmiljö utan att vi egentligen tar någon direkt ställning till det? Jag gör oftast ett aktivt val att jobba inifrån och ut, så många av verken inkluderar delar av mig själv, mina osäkerheter och förundringar. Det är viktigt för mig att vara ärlig i min konst, att utgå från var jag har varit och var jag är, att få inkludera en autentisk känslomässig anknytning. När jag gör detta hoppas jag att mina verk erhåller en äkthet som gör att betraktaren lättare kan knyta an till dessa. En del av verken bygger även på en stark symbolik och diverse metaforer där jag blandar traditionella medier med varandra. På ett vis kan jag antyda att valet av metod bidrar till valet av motiv. Symboliken och metaforerna använder jag för att den konst jag gör ska vara relativt lättolkad och kunna tala för sig själv utan att gå till överdrift. När jag jobbar har jag en tendens att arbeta väldigt strukturerat från början till slut. Genom att få utrycka mig i olika medier och testa nya former av skapande finner jag ett element av överraskning, något jag inte kan påverka eller förutse. På senare år har jag spenderat en hel del tid med att resa runt på egen hand i världen, och vart jag än kommer slås jag av hur vi alla verkar leta efter samma sak, jag tror det är känslan av att bli sedd, någon förstår dig. Vi vill känna igen oss i varandra men har glömt hur. Konsten ser inte dig, dömer inte dig. Men om du låter den, så lär den dig växa.
Möckelsnäs Diö
Ställer ut på Möckelsnäs Herrgård