Intervju med Margaretha Julhin inför Älmhults konstrunda 2020

Har målat änglar i 28 år

Jag var tvungen att stanna till längs med vägen hem från Margaretas Atelje Ängeln. Att inte ta vara på lugnet och fridfullheten i åtminstone ingressen till texten som nu alltså ska vara värdig detta fina besök skulle vara ett stort slöseri, med andra ord, kom hit. 

Margaretas tavlor, som många har ett änglafokus, handlar för henne om att kanalisera ut livet, det kan ju inte bara tillåtas forsa fram, det blir för överväldigande. Ett vackert citat som jag får med mig är “förr så tyckte jag synd om mig själv, men det gör jag inte längre”. Och det märks, det finns en oerhörd nyfikenhet hos konstnären och författaren Margareta, med självbiografiska böcker, böcker om flykt och om hårda livsöden så berättar hon om att resan inte alltid varit rak. Hon berättar att hon har en stor vilja att lyfta fram det positiva och ljusa i livet eftersom det varit en kamp mot mörker. 

Men änglarna, dom finns där, så vackert avbildade, ibland mot öppna fönster, som för henne symboliserar friheten, och friheten, den ska man uppskatta och sträva efter, friheten och ljuset. 

Margareta berättar att hon målat änglar i 28 år, det tar tid att kanalisera livet. Hon jobbade länge som lärare, dels med barn men även med nyanlända och det har givit stor inspiration, att få dela med sig är viktigt, och trots den stora ådran av kreativitet så imponeras jag av hennes styrka att även slutföra saker. Konstnärer och kreatörer upplever undertecknad ofta som lite spretiga och att de har lättare att starta saker än att göra klart, och när vi pratar om det så säger hon att det kanske är för att hon egentligen är lite introvert. Hon stänger in sig i sin egen skapandebubbla och gör klart det som ska göras. 

Margareta har mycket på sin resume, hon har också arbetat som kyrkvärd i 25 år, givande. Men nu så bor hon och Erik, hennes praktiskt lagda man med fantastiskt nyfikna och välkomnande ögon, på Änglagård, Erik är en riktig hjälte i arbetet med gården, när jag parkerade så tänkte jag uppriktigt att de måste ha några anställda som sköter om stället, men nej. Erik sköter själv om Änglagården, och det gör han med bravur. Stället beskrivs nog enklast som fridfullt, åtminstone för besökare. 

Jag måste också berätta om titeln på den nya boken som totalt åt upp mig, Silverfåglar. Titeln beskriver bombplanen som barnen i boken är på flykt ifrån. Och det är nog det jag tar med mig, Margaretha lyckas sätta namn på något så hemskt som bombplan, och vilket namn, Silverfåglar. Det finns så mycket djup i det, precis som allt annat hon berättar om så är det viktigt att lyfta fram det vackra, och om man kan förvandla hemska bombplan till Silverfåglar, jag då kan man verkligen fokusera på det fina i livet. 

Intervju och artikel av Daniel Kennerberg 
Raspberry Road Communications. 

Facebook-f


Twitter


Instagram


Pinterest