Intervju med Lisa Jansson inför Älmhults konstrunda 2020

Lisa Jansson – allt från volontärarbetare i Nicaragua till en 300 kilo tung gipsskulptur.

Lisa är egenkär, på ett för de som får äran att vara nära henne inspirerande, givande och härligt sätt. Hon säger själv att hon tycker om sig själv och livet alldeles för mycket för att inte vara så. Hon delar med sig, och med den stora livserfarenhet som hon trots åldern har, så är det oerhört givande att få ta del av hennes berättelser. 

Berättelsen om hur hon som 17 åring volontärarbetade i Nicaragua på ett hem för utsatta kvinnor, den om hur hon rest till Nya Zeeland  för att hon behövde ta hand om sig själv och inte bara alla andra och där målade väggkonst för uppehälle, hur hon precis nu hittat en kattunge i skogen som numera heter Lynx och är hennes egen. Att hon har en räv tatuerad bakom örat. Dom är många, berättelserna som format Lisa, och hon har både svårt och lätt för att förmedla dem i konst, en sak är i alla fall säker och det är att det är hennes sätt att bearbeta livet, genom konsten. 

Lyckan i Lisa kommer också från en god förståelse kring att livet behöver hända, hon pratar om livets kretslopp. Det handlar om givande och tagande, det syns också i vissa av hennes konstverk där naturen allt som oftast är inkluderad. En 300 kilo tung gipsskulptur som till slut blev större än skala ett till ett, föreställer en tiger. Konstverket blev inte fulländat förens betraktarna hade fått som hon själv beskriver det, klottra på den, vissa saker berörde henne och vissa saker gjorde henne upprörd, det är enligt henne så konst ska konsumeras, interaktivt, kan man inte själv få vara med och skapa så är målet att man ska känna tillräckligt mycket för att vilja uttrycka det, till medkonsumenter eller henne spelar ingen roll, Lisa skapar med sin konst med och för interaktion.  

Ingenting har någonsin känts mer självklart än när hon berättar om sitt stora intresse och engagemang i mänskliga rättigheter, och det gör att hon lätt kan bli inspirerad i sin skapandeprocess av det, antingen av dokumentärer eller av hennes egna engagemang. Ibland så skapar man för att förmedla, ibland för att bearbeta. Hon kan använda konsten till att bearbeta, det kan vara självhjälp.

Hon berättar även öppenhjärtigt om hennes panikångest, ett exempel är hennes serie “the red ball that hunts us all”, hela tiden så fanns det ett rött föremål i verken som symboliserar det ångestladdade. En installation var en avgjutning av en kroppsdel som hon för tillfället hade komplex för, den placerade hon på en scen med små röda vikta loppor, ni vet sånna där som man har som barn och kan skriva budskap i, det ska ju ändå vara lekfullt också, ett annat sätt att hantera ångest på. För att kunna se denna installation så var man tvungen att krypa igenom en liten tunnel in i ett rum hon målat svart och där hon spelade upp en ljudfil där hon läste upp en dikt tillsammans med ett störande bakgrundsljud. Det rummet hade verkligen jag velat krypa in i. När hon var klar med installationen så återställde hon rummet med vit och grå färg och sedan så var komplexet för kroppsdelen inte lika påtagligt, wow! 

Hon behöver göra sånt här, för hon tar alltid hand om alla andra runt omkring sig, visa med självskadebeteende och andra inte, hon får plats med de flesta och när hon inte får plats med dem, så skapar hon utrymme genom att hantera sig själv i sin egen konst. Hon skapar för sin egen lycka och skulle även i framtiden vilja jobba som konstterapeut. 

När jag frågar henne vad hon vill rekommendera till dig som läser så tittar hon undrande på mig men svarar kvicktänkt, hon vill rekommendera att göra det som du alltid kommer tillbaka till.

Så tydligt uttryckt, att hitta sin egen lycka kan vara att göra det man alltid kommer tillbaka till, förhoppningsvis någon form av trygghet. 

Ställer ut, det gör hon på Möckelsnäs Herrgård, åk och träffa henne, det är inspirerande. 

Intervju och artikel av Daniel Kennerberg 
Raspberry Road Communications. 

Facebook-f


Twitter


Instagram


Pinterest