Intervju med Anne Hård inför Älmhults konstrunda 2020

Villa Sjöbo

Att en sommareftermiddag i mitten på juli åka ut till Boastad är idylliskt. Adressen som jag ska besöka heter Villa Sjöbo, och trots att förhoppningarna är högt ställda så blir jag totalt översköljd av lantlighet, på vägen ut så möter jag ett antal personer som måste vara grannar, alla ler och hälsar. I slutet av grusvägen så ligger den nya ateljén i vad som en gång varit en carport, men man måste ju prioritera vad som är viktigt här i livet. 

Kronärtskockor och amaryllis

Anne är utbildad florist men kände att växter varar ju inte för alltid, så nu skapar hon i lera istället, med ett tydligt växtfokus. Kronärtskockorna har blivit hennes sigill, och dom är fantastiska. I olika storlekar, brända i sågspån, i tre dagar, så blir konstverken oerhört levande och det är faktiskt det ord som jag tar med mig efter två timmar i Annes ateljé, levande. Hon har också en vinterspecial, inte så tidstypiskt nu, men jag vill ändå berätta om det. Hennes vinterspecial är amaryllisar, fast inte i blom, utan som lökar. När vi pratar om dem så tänker vi att det kanske symboliserar liv. 

Blommorna finns fortfarande kvar i hennes liv och hon arbetar halvtid som florist, hon vill inte vara för mycket i ateljén för att skapandet får absolut inte bli någonting som hon “måste” göra, det ska ju vara härligt, och rikedom kommer ändå från familjen säger hon och berättar om hur skapandet kommer från mamma och också finns hos hennes barn. 

“det är ju härligt med sot”

Vi går ner till sjön där det står en tunna som hon bränner sin konst i, när skulpturen är färdigformad så lägger hon ner den i tunnan, fyller den med sågspån och lägger en kolbädd ovanpå och sedan tar det tre dygn innan man kan plocka upp det färdiga konstverket. När jag är där så får jag äran att se när hon plockar upp en stor kronärtskocka, det fullkomligt lyser i Annes ögon och hon kallar den lite på skämt men lite på allvar ett nyfött barn. 

På väg upp från sjön så utbrister hon också att “det är ju härligt med sot” och jag tänker att det bästa med att få chansen att träffa henne är hennes totala glädje inför det hon gör. Det skapar verkligen ett sug efter att få äga en av hennes skapelser. När hon sedan också berättar att hennes man jobbar inom räddningstjänsten och brister ut i ett härligt skratt så blir det så talande. Hon älskar att tända den där tunnan, att gå ut och se så den brinner som den ska på kvällarna, veta att de fantastiska tonerna håller på att skapas, och hon vet aldrig hur det blir förrän hon får lyfta upp det färdiga konstverket. 

Entrprenörshjärtat får även det fortfarande plats, Anne drev modehuset i Älmhult med en kollega under lång tid, och vi pratar om hur glad hon blir av att få skapa inte bara för sig själv, utan till andra. Att få dela med sig av en liten bit av henne till andra är det bästa som finns. 

Så jag tänker att just du som läser denna text ska ta chansen att ta del av Anne och hennes ateljé ute i Boastad. 

Intervju och artikel av Daniel Kennerberg 
Raspberry Road Communications. 

https://youtu.be/Ze6_fLGVnk8

Facebook-f


Twitter


Instagram


Pinterest